Så här ser kan mina jobbkläder se ut.
Eller så här, Jultema.
Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska publicera det här inlägget men har kommit fram till att jag lika gärna kan göra det. Får frågor hela tiden om hur jag kan överleva i dyra Tokyo som en "backpacker". Svaret är Mizu Shobai, vilket bokstavligen betyder "vatten handel", Japans "night time entertainment business". Vad nu då? Tänker ni. Nej, jag säljer inte sex. Jag säljer "vatten", dvs ingenting. Jag jobbar i en internationell hostess club, med tjejer från hela världen. Till klubben kommer rika, inte Sverige rika - utan snuskigt rika, Japanska CEOs, Presidents, Doctors osv... De kommer till klubben, som ligger i Tokyos lyxdistrikt Ginza, av olika anledningar. Vissa vill öva sig på engelska (för business), andra vill träffa "exotiska" tjejer, en del är ensama, andra rymmer från sin familj/fru, de är utarbetade och vill ha underhållning (sång, dans och lättsamma konversationer).
Mitt jobb är att underhålla/passa upp på kunden genom att hälla upp whiskeyn (whiskey-vatten), tända deras cigraretter, skratta åt deras skämt, sjunga karaoke (jag vet, det är otänkbart med min sångröst) och LE, LE, LE. LE även den 100 gången per kväll jag får samma fråga igen - "ABBA comes from Sweden? ABBA sings Dancing queen?" Hai, so des (ja det stämmer). Inte sällan kommer frågan "Sweden, etoh, Free sexu? In Sweden you have free sex". Det tog ett bra tag innan jag fick reda på att det någon gång för många år sedan (70-talet kanske) förekom en del repotage och dokumentärer om Sverige - landet där alla har sex med alla. Hippie, Hippie. Till en början kan frågor av detta slag vara svåra att hantera, men allt eftersom har jag lärt mig att behärska även såna konversationer. Ett favoritämne är Tiger Woods och hans svenska flickvän Elin. "If Sweden have free sex, then why is Elin so upset?". När jag får frågan om Sverige har "free sex" svarar jag nu helt enkelt "Well, i think Sweden has free sex, because i never payed for it".
Så, varför väljer jag att jobba som hostess? Huvudsaklingen för att jobbet är väldigt bra betalt, men också för erfarenheten. De allra flesta av tjejerna som jobbar i klubben är universitetsutbildade, pratar minst 3 språk och är vackra. De kommer från Italien, USA, Australien osv. Hittills är jag den enda svenskan. Jobbets största baksida är att det är mentalt utmattande. Många västerlänningar möter mig med attityden "jag skulle då aldrig betala så mycket för att prata med en tjej, varför går de inte bara och köper en drink till en tjej i en bar?". Den frågan är inte så lätt att svara på. Japan har en lång tradition av den här typen av underhållningsbransch. Japan anses också vara ett av västvärldens minst jämställda land. Relationer är oerhört viktiga här och majoriteten av kunderna i klubben är mama-sans (föreståndarinnan av klubben) kunder sedan 5, 10 eller 15 år tillbaka.
Hoppas jag inte chockade er för mycket. Det börjar bli dags att resa vidare nu. Sista arbetsdagen på fredag och på måndag reser jag vidare till Shanghai med båt. 2 dygn tar resan.
